Helena Kåberg är arkitektur- och designhistoriker, fil dr i konstvetenskap och intendent på Nationalmuseum. Bland annat är hon redaktör och medförfattare till boken ”Modern Swedish Design: Three Founding Texts” som publicerats i samarbete med Museum of Modern Art i New York (2008).
Vi bad Helena att ta sig en närmare titt på Liljevalchs arkitektur. Läs om vårt hus som sammanför tradition och det radikalt moderna, den antika romerska villan och föraningar om funktionalismen.
Liljevalchs konsthall stod färdig 1916. Byggnaden ritades av arkitekt Carl Bergsten (1879-1935) som fick uppdraget efter att ha placerat sig på delad första plats i en arkitekttävling. Tävlingsjuryn tilltalades bl. a av det svängda koppartak som i juryns utlåtande karaktäriserades som ”omisskännlig djurgårdsarkitektur”.
Det svängda takpartiet kan kanske ses som festlig arkitektur passande för Stockholmare som behöver rekreation. Men främst för byggnadens proportioner och yttre utsmyckningar – pelarraden mot Djurgårdsvägen, ingångarnas skulpturala portiker och den i en nisch på entrégaveln inplacerade bysten av donatorn Carl Fredrik Liljevalch – tankarna till antikens byggnadskonst.
När offentliga museer började byggas i västerländska storstäder under 1800-talet fick ett klassiskt formspråk stå som garant för att det i byggnaden visades betydelsefulla och kulturbärande objekt, och Liljevalchs är ett exempel på det tidiga 1900-talets klassiserande arkitektur.
Även om byggnadens historiska förebilder är tydliga var konsthallen när den uppfördes en mycket radikal konstruktion med en pelarstomme i armerad betong som förhållandevis ogenerat redovisades i fasaden.
