Mårten Castenfors är chef för Liljevalchs konsthall och Stockholm konst. Mors, hälsar han precis som han brukar, och svarar på frågor.
Beskriv vad Liljevalchs konsthall är med dig som chef.
Liljevalchs är stockholmarnas egen konsthall. Vi vill vara en generös och prestigelös institution. Det är viktigt för mig att folk känner sig välkomna till oss och att publiken vet att vi jobbar för dem, inte för någon liten intern konstkrets.
Med det sagt vill jag betona att vi inte sysslar med publikfrieri. Självklart kan inte alla gilla precis allt vi visar eller gör och det är inte heller meningen. Som bekant är smaken som baken, nämligen delad.
Vilka slags utställningar producerar och visar Liljevalchs?
Jag vill att det ska handla mycket om svensk konst på Liljevalchs men självklart är vi inte dogmatiska – om det dyker upp en möjlighet att visa en fantastisk utställning med internationella förtecken så hugger vi den naturligtvis snabbt som en kobra. Rent generellt kan man säga att Liljevalchs arbetar med det nya men riktar nytt ljus på det äldre.
Hur bestämmer du utställningsprogrammet?
Alla som någonsin lagt någon typ av utställningsprogram vet att det handlar om ett intensivt pusslande, och om att överblicka en period på tre år fram över. Jag har en riktning som jag fått godkänd av Stockholms kulturförvaltning men sedan gäller det för mig att hitta en mix av det nyskapande och det mer traditionella.
Samtidigt är konsthallens 1200 kvadratmeter utgångspunkten för hur jag väljer utställningar. Med den exponeringsytan kan man inte välja skit som ingen vill se.
Liljevalchs har genomgått både en ombyggnad och uppfräschning? Vad har fixats till?
Konsthallens entré har fått en väldigt fin ramp så att alla besökare, oavsett eventuella funktionsnedsättningar, ska kunna använda samma ingång.
Vi har också återställt den vackra träpanelen i det stora rummet längst bort i huset för 300 000 kronor. Och tack vare en privat donation på 1 miljoner kronor har vi genomfört en teknisk uppgradering av vårt stiligaste rum, skulptursalen.
Nu kan vi äntligen använda salen fullt ut till evenemang och programverksamhet. Jag gråter av lycka varje gång. Under vår tangokväll fylldes salen av dansande amatörer och proffs, och det är bara början på vad vi kommer att få se här.
Ekonomin är en ständig fråga för konstinstitutionerna och kraven på extern finansering ökar. Hur går det runt för Liljevalchs?
Vi är en liten kompetent arbetsstyrka som får mycket gjort. Liljevalchs personal sammanfaller också till viss del med Stockholm konsts så vi utnyttjar resurserna till det yttersta. Sedan är det viktigt, både för ekonomin och för tankens rörlighet att få med samarbetspartners på tåget.
Genom att skapa kontaktytor och utbyten med andra branscher klarar vi ekonomin och kan stimulera publiken med nya infallsvinklar. Men sådana samarbeten sker självklart på konstens och konsthallens egna villkor. Liljevalchs är ett starkt varumärke som vi värnar om i alla lägen.
Vad säger du när Liljevalchs utställningar eller du själv skapar rubriker eller får kritik?
Man kan inte överleva som chef i konstvärlden om man är ängslig för kritik. Jag är boss över en kommunal konsthall med en verksamhet som både pressen och alla andra människor ska diskutera, syna, skriva och tala om fritt, oavsett om de tycker att vi gör bra grejer eller inte.
Dessutom ”lever” vi vårt eget varumärke som en frispråkig, orädd, generös, okonventionell och ibland provocerande eller uppseendeväckande institution. Då får man ta emot både kärlek och kyla, men själv fortsätta utstråla värme mot publiken och konsten som en trogen kamin.
